Hemma igen
Igår kväll kom Team Klyftamo hem från sitt lilla äventyr i fjällen, och jag kan lätt säga att jag längtar tillbaka. Det var mycket roligare att vara ute på fjället än att sitta vid skrivbordet på jobbet.
Om jag bara fick vila skavankerna några dagar så skulle jag vara redo för en ny 5-mila tripp sen. Det är svårt att förklara för någon som inte själv varit med, vad som är tjusningen med en tävling som BAMM. Har förstått att ganska många frågar sig varför vi överhuvudtaget gör det frivilligt.
Anledningen är för det första att det är roligt att tävla. Och att göra det tillsammans med någon för en gångs skull. För det andra är det så fruktansvärt vackert uppe i norrland. Varje gång man (eller iallafall vi) kommer upp på en ny topp så hänförs man av utsikten och är tvungen att ta upp kameran och ta en bild (detta är dock inget positivt för vårt tävlande, eftersom de andra lagen vi tävlade emot var från norrland och de tappade inte alls lika mycket tid som oss på det där fotograferandet, men det är sånt man får ta...).
Den tredje anledningen är att det är en utmaning. Tro det eller ej, men det är inte helt smärtfritt att ta sig en sträcka på 50 km med en höjdskillnad på 2700 meter. På två dagar var vi sammanlagt ute i 12,5 timma så man blir lite trött. Men eftersom jag har haft äran att tävla med Kicki så har vi ändå haft SÅ himla roligt. Det känns som att vi har skrattat nästan oavbrutet, precis som vanligt.
Bilderna gör sig inte rättvisa, men här kommer några ändå.
Om jag bara fick vila skavankerna några dagar så skulle jag vara redo för en ny 5-mila tripp sen. Det är svårt att förklara för någon som inte själv varit med, vad som är tjusningen med en tävling som BAMM. Har förstått att ganska många frågar sig varför vi överhuvudtaget gör det frivilligt.
Anledningen är för det första att det är roligt att tävla. Och att göra det tillsammans med någon för en gångs skull. För det andra är det så fruktansvärt vackert uppe i norrland. Varje gång man (eller iallafall vi) kommer upp på en ny topp så hänförs man av utsikten och är tvungen att ta upp kameran och ta en bild (detta är dock inget positivt för vårt tävlande, eftersom de andra lagen vi tävlade emot var från norrland och de tappade inte alls lika mycket tid som oss på det där fotograferandet, men det är sånt man får ta...).
Den tredje anledningen är att det är en utmaning. Tro det eller ej, men det är inte helt smärtfritt att ta sig en sträcka på 50 km med en höjdskillnad på 2700 meter. På två dagar var vi sammanlagt ute i 12,5 timma så man blir lite trött. Men eftersom jag har haft äran att tävla med Kicki så har vi ändå haft SÅ himla roligt. Det känns som att vi har skrattat nästan oavbrutet, precis som vanligt.
Bilderna gör sig inte rättvisa, men här kommer några ändå.
Kommentarer
Postat av: Magnus
Jag är som vanligt ruskigt imponerad. Starkt jobbat, båda två.
Postat av: Märta
Efter de bilderna blir man ju galet sugen. Ser helt underbart ut. Å ni ser ruggigt pigga ut töser.
Postat av: Kicki
JAG LÄNGTAR TILLBAKA
Postat av: Babsan
Kicki>> JAG MÄ!! Så det är nog faktiskt så att du får dras med mig MINST en gång till... :)
Trackback