OL-Babsan

Jag tar tillbaka det jag skrev häromsistens. Det går inte alls ”rätt fint” att vara gravid. Det är förbannat jobbigt.
Mina händer har ju domnat bort, men det varierar lite hur mycket jag känner händerna och igår natt fick jag sova hela natten utan att jag stördes av domningarna och det gjorde att gårdagen kändes som en rätt bra dag. Men i natt vaknade jag av att höger hand var helt borta. Jobbade i en halvtimma med att få liv i den, och det var inte skönt. När den börjar komma tillbaka sticker det som satan och den känns varm samtidigt som det isar i den och så värker det i hela armen. Väldigt obehagligt. Jag somnade om till slut, men idag är båda händerna helt knepiga. Det är inte helt lätt att skriva på ett tangentbord på dagarna när fingrarna inte riktigt lyder. Hur tusan kan en söt, liten bebis göra så att händerna domnar?? Kan den har fått mina ”jag-gillar att jävlas-gener tro?

Dessutom har jag, vad jag lyckats lura ut via internet, fått någon form av foglossning. När jag minst anar det hugger det till långt in i vänster skinka och så kan jag knappt förflytta mig. Häromdan stod jag på ICA med min kundvagn och så högg det till, och jag tänkte att ”jag får väl stå här framför köttfärsen och titta tills någon kommer och lyfter bort mig”, men sen rörde jag lite försiktig på mig och så plötsligt var det så pass bra att jag kunde stödja mig på vagnen och rulla där ifrån. Men gud vad man känner sig handikappad.

Jag beklagade mig för en kollega häromdagen och vi kom fram till att de som säger att det är så underbart att vara gravida måste vara höga på hormoner eller någon form av drog. För som han sa, ”det kan fan inte va skönt att va deformerad”. Så sant som det är sagt. Ge mig tillbaka min gamla kropp!!

Ungefär samma diskussion hade jag med Jonas för några kvällarn sedan. De som säger att gravida kvinnor är bland det vackraste som finns, de kan ju aldrig ha sett en snygg icke gravid brutta. För inte kan man på allvar mena att det är snyggt med en badboll på magen. I mina ögon ser det snarare helt cp ut. Jonas höll sig ganska tyst i diskussionen, han insåg väl att det var lugnast så…
Verkligen tur att det kommer något gott ur det hela. I helgen ska vi åka till storstan och köpa lite bebisprylar. Ska bli kul.

Och idag ska jag till MVC och mäta magen och få skäll för at jag har fuskat med järntillskotten, och efter det är dags för föräldrautbildning. Vi ska prata om de olika faserna i förlossningen. Låter det inte spännande så säg…?! Förra gången jämförde barnmorskan en förlossning med Vätternrundan. I mina öron lät det genast trevligare att föda barn. Jämföra det vi ska igenom med en idrottstävling, det kan jag ju faktiskt relatera till. Tydligen blir det så jävligt som det blir när man passerar Hjo. Var ju passande på nåt sätt...

Idag har vi fått leverans av vår beställda barnvagn. Eller rättare sagt så har Jonas fått den levererad till sig på jobbet, så när jag kommer hem idag står den nog på vardagsrumsgolvet och glänser. Jag har fått varningar från både här och där om att jag MÅSTE beställa barnvagn tidigt ”för det är jättelånga leveranstider”, men vi beställde i söndags och idag torsdag levererades den. Kändes väl inte alltför långt…

Idag har jag även ringt arbetsterapi-avdelningen på vårdcentralen. Mina händer, eller framförallt vänster, har varit bortdomnad i två veckor ungefär. När vi var i fjällen vecka 7 började händerna somna när jag låg för länge i samma ställning, men det gick ju över när jag flyttade på mig. Efter att vi kom hem har det dock blivit värre för varje dag. Nu har jag haft taskig känsel i vänster långfinger i två veckor så när jag var hos barnmorskan förra veckan och berättade det fick jag numret till arbetsterapin för att de skulle kunna hjälpa mig att prova ut några handledsskydd eller nåt liknande som skulle hjälpa till att få bort domningarna. Jag är väl inte så där värst mycket för att kontakta sjukvården om vi säger så, så jag tänkte försöka härda ut, men nu har det börjat värka i hela vänsterarmen så då ringde jag. Och redan imorgon får jag komma dit för att få mina handledsskydd. Så sen är det väl bara att ge sig ut i snowboardbackarna :)

I övrigt tycker jag nog att det går rätt fint att vara gravid. Det är inte utan att jag längtar tillbaka till min 14 kg lättare kropp, men nu är det bara 54 dagar kvar, så jag ska nog härda ut.

Angående bebisen som ska ut, så testade vi lite namnförslag på Samba igår. När Jonas sa det namn jag tycker är finast reagerade hon jättemycket. La huvudet på sned och satte sig upp och var på helspänn. Skulle kunna vara för att det på betoningen låter precis som ett annat ord Jonas brukar reta henne med lite ibland, men jag ignorerar detta faktum och tror att det var för att hon gillar det lika mycket som jag. Nu ska jag bara hitta ett flicknamn som hon också gillar lika mycket som jag. Jag tycker att jag borde ha någon form av bestämmanderätt till namnet eftersom det faktiskt är jag som har tagit mest ansvar för det här projektet hittills. Och det är ju jag som kommer lida mest när det lilla livet ska komma ut i ljuset. Vet inte om Jonas är överens med mig här, men som jag ser det blir det svårt att argumentera emot… :)

Jag har som gravid upptäckt en sak som jag ibland kan bli väldigt irriterad över. Bara för att jag har en kula på magen så är det helt plötsligt fritt fram att påpeka hur jag ser ut och hur tjock jag har blivit. I de flesta fall tycker jag att det är lika roligt som den som kommenterar detta tycker, men ibland när personen ifråga har lite översittarfasoner och pratar som om han, för det är alltid en han, vet precis hur det är att vara gravid och hur tjock jag har blivit och vilka cravings jag borde fått nu, då blir jag vrång.
Och säger jag då att jag inte har blivit så stor utan att det bara är magen som växer, så talar han gärna om att jag visst blivit lite större både här och där.
Männen ifråga brukar dessutom inte vara så vältränade själva om vi säger så…

En annan sak, som väger upp de här irriterande männen, är att väldigt många människor är så himla vänliga mot mig helt plötslig. De frågar hur jag mår och småpratar lite om magen och det som är där inne, och så säger de gärna nåt om sina egna telningar.
Barn är uppenbarligen ett kärt ämne för de flesta.
Barn känns till och med bättre än hundtricket...

Fredag igen. Jag vet att det är ett väldans tjat, men fan vad veckorna går fort. Inte för att jag har nåt emot att det är fredag, det ska bli jätteskönt att somna i soffan framför ”På spåret”, vakna några gånger till Skavlan och mötas av Jonas flinande ansikte, och höra hans ”är du trött…?” innan jag slumrar till igen. Och framförallt ska det bli skönt att vakna av sig själv imorgon, utan klocka. Gå en morgonpromenad, äta frukost i lugn och ro, och sen sitta med Samba i knät en stund och titta på när Jonas diskar. Perfekt.

Det enda som är lite störande denna fredag är att jag har ont i örat. Inte hela tiden, men med jämna mellanrum hugger det till i vänsterörat och det är lite irriterande. Hoppas det är nåt övergående. Var hos barnmorskan på kontroll igår och hon trodde inte det hade nåt att göra med min svällande buk i alla fall.

I övrigt är jag frisk och rask. Gick igenom kontrollen den här gången också. Tjock mage, gult kiss och bra tryck på blodet. Och den lille rackaren där inne hade tydliga, snabba hjärtljud. Så allt såg bra ut. Men det känns ganska bra också, så jag var inte så orolig. Den enda gravidåkomman jag lider av just nu är svullna ben lite då och då. Men jag slog till på ett par sexiga stödstrumpor häromdan, så för tillfället har jag det under kontroll.

Det är ju som sagt helg, och det kommer att bli skidtävling precis som de senaste helgerna, och så kanske det kan bli lite tårta i Götene. Lillebror har ju fyllt år, och om bara en liten stund ska jag faktiskt åka mot Hjo och köpa en jättefin present till honom. Han kommer bli så glad :)

Så var det då måndag igen. På helgerna går minsann inte klockan långsamt.

Fredagkvällen spenderade vi med grannarna Karlsson. Först i bowlinghallen och sen i vårt kök. Trevligt. Och jag fick ordentlig träningsvärk i vänstra skinkan, precis som jag anade. Träningsvärken blir inte direkt mindre när man är så otränad som man någonsin varit. Men i alla fall, mitt lag vann över Jonas lag. Det är det viktigaste. Visserligen bara med 5 poäng, men det hör inte hit.

I lördags var vi inte upp med tuppen direkt, jag var ju tvungen att ta igen min sargade bowlingkropp. Så turen in till Skövde blev inte av förrän lunchtid, så alltså hann jag inte titta så mycket. Men jag vet vad en Brio-vagn, barnstol och bärsele kostar i alla fall.

Söndagen spenderade vi i Ulricehamn på skidtävling. Det tar verkligen en hel dag när man ska iväg på sån’t där. Tur att jag tycker det där är kul jag också, så han slipper åka själv den lille skidåkaren.Vi gick upp 6 och åkte halv 8 (en kvart för sent, inte dåligt) genom ett kylslaget Västergötland. Mellan -20 och -25° var det hela vägen dit och jag trodde jag skulle få sitta i bilen hela dan för att inte frysa ihjäl. Men när vi väl på plats vid kvart över 9 så hade det stigit till -18° och när starten gick påstod speakern att det var -13°. Dock kan man inte säga annat än att det var kallt, i alla fall om man stod stilla.

För att våra hundar inte skulle behöva sitta hemma alldeles ensamma hela dan tog vi med dem (och jag spenderade lördagkvällen med att sy ett fruktansvärt tjusigt fleecetäcke till Samba för att hon skulle hålla värmen), och när jag försökte hålla ordning på dem bland ett tusental skidåkare och publik så var det ingen konst att hålla sig varm.
Tävlingen gick bra och Jonas var nöjd och glad, och efter prisutdelning och en fin utegrillad hamburgare (till Friscos stora glädje) åkte vi hemåt igen och väl hemma var klockan fem. Laga mat, tvätta kläder, gå promenad och så var det dags att sova igen. Om någon har problem att fördriva tiden, så kan jag rekommendera skidtävlingar. Redan på söndag är det faktiskt en ny i Skövde.

På tal om nåt helt annat så beviljades jag ledigt ett helt år framöver i fredags. Så nu är det bara 9 veckor kvar på jobbet. Oj oj, det går undan.

Här är nåt jag skrev för några dagar sen, men som inte gick att publicera. Den här gången gick det bättre…

Tänkte jag skulle skriva nåt, men vad svårt det är när det inte händer nåt. Eller händer och händer, händer saker gör det väl, men inget som jag hetsat upp mig över.

Snöstormen som de varnade för igår blev inte så farlig, jag tror att vi kanske fått en decimeter snö ungefär, och det var ju ingenting emot det jag hörde ryktas om innan. Upp till en halvmeter skulle vi minsann få. Fast det tog jag i och för sig med en nypa salt med tanke på vem som sa det. Det läggs alltid på lite extra där för att göra historien bättre…

Elektrikerna är färdiga med sitt jobb i huset, så nu lyser det överallt igen, så där har jag inte heller nåt att irriteras över. Var rätt mysigt när jag kom hem i måndags och alla strömbrytare på övervåningen och de flesta i källaren var urkopplade. Tände så många ljus jag kunde hitta och sen åt vi middag öga mot öga vid köksbordet istället för framför tv:n innan vi blåste ut ljusen och somnade hand i hand i vårt strömlösa hus.

Något som gladde mig lite igår, var tjejen jag mötte i växeln här på jobbet, som sa ”nä men oj, sicken söt liten mage”. Hon undrade om det var långt kvar och när jag sa när det var dags, tyckte hon att jag var så liten för att ha så kort tid kvar. Det var lite trevligt att höra till skillnad mot hur det brukar låta. ”Fan vad du har växt de senaste veckorna”, eller ”är du säker på att det inte är tvillingar?”, eller Jonas favorituttryck ”sicken jädra buk”. Ska snart mäta mig på MVC igen, och sist var magen ganska liten enligt barnmorskans kurva så det ska bli roligt att se vad hon säger den här gången.

Beställde lite barnkläder för några dagar sedan och igår var jag och hämtade dem på mitt utlämningsställe. Herregud vad söta de är när de är så små! Man fattar ju inte att de ska passa, men har den lille/-a bara alla armar och ben på rätt ställe borde de göra det.

I helgen ska jag åka in till stora staden och kika på barnvagn, bilbarnstol och lite annat smått och gott. Titta, känna och jämföra lite. Om jag nu inte har för mycket träningsvärk efter fredagens bravader. Då ska jag bowla med Jonas och grannarna. Och vad jag minns kan man få träningsvärk i ena skinkan av sånt.

Då har det gått ett tag sedan jag skrev igen. Jul och nyår har passerat och vi har glidit in i 2010. 19 långa dagar av ledighet är över och jag är tillbaka på jobbet för 4:e dagen. Fruktansvärt skönt att vara ledig och kunna kliva upp ur sängen när man vill och inte behöva vakna utsjasad halv 6 på mornarna, men på nåt vis ändå skönt att få tillbaka lite rutiner.

Julafton firades på samma sätt som de tidigare 32 gångerna i mitt liv, alltså tillsammans med min släkt. Skönt tycker jag, att det är som det alltid har varit, och att vi inte har traditionen att flänga runt till höger och vänster.
Juldagen spenderades hos Jonas föräldrar tillsammans med hans bröder med familjer. Fick träffa den skummaste tomten jag mött, men ett gott skratt förlänger ju livet så jag ökade nog på min livslängd ett par timmar i alla fall...
På natten mot annandagen åkte vi hem i snöovädret trots en och annan protest. Men det är ju så skönt att vakna i sin egen säng. Och så långsamt som jag körde, var det inte direkt någon fara för att vi skulle åka av vägen.

Efter julhelgen tror jag det var lugnt ett par dagar fram till nyår, som firades bland goda vänner i Skånings Åsaka. Mycket trevligt. Det enda jag grämer mig lite över är att jag inte kunde smaka på ”medicinen” från Riga. Med tanke på vilka grimaser den framkallade så måste den varit något alldeles extra…

Under ledigheten känns det som att jag har vant mig vid att magen växer så att det knakar, och det känns inte alls lika besvärligt att vara gravid längre. Fast om jag tänker efter så har jag nog fortfarande samma symtom med underbara fisar, sura uppstötningar, kisspauser en gång i kvarten och puls som om jag hade sprungit intervaller så fort jag ska knyta skorna. Men ändå känns det inte lika jobbigt som för någon månad sen. Antagligen har jag vant mig. Och så har det ryggonda jag hade ett kort period försvunnit, så jag kan åtminstone promenera utan att börja lipa.
Har varit på besök på mödravården under ledigheten också. Fick lyssna på hjärtljuden igen och så mätte de min gigantiska mage. Men den var inte så gigantisk enligt kurvan barnmorskan hade, så den kanske bara känns som en kanonkula.
Att Jonas dessutom tittar på mig med stora ögon varje kväll och utbrister ”jävlar sicken kagge” kanske också bidrar till att jag känner mig lite småtjock.

I mellandagarna inhandlade jag på tal om ökad kroppsmassa mina första kläder i storlek large. Underbar storlek när man är 1,60 och har en normal matchvikt på 55kg, man känner sig lite som en hip hopare...
Nej, men på grund av det underbara vädret med snö och kyla som kom innan jul och som mot all förmodan faktiskt stannat kvar, var jag tvungen att hitta ett par termobyxor som jag kunde knäppa.  Så pappa tipsade mig om ett ställe i Götene där jag kunde hitta billiga vinterkläder. Jacka, byxor och fleece för 600 spänn. Som hittat.

Framöver händer inte så mycket tror jag. Jag fortsätter väl med att äta praliner och softa i soffan. Det har ju varit en vinnande koncept hittills. Men tiden går ju så fort så det säger väl bara swisch och så är det dags för skidsemester och sen är det väl dags att köpa barnvagn. Så är det någon som har en bättre begagnad som tar liten plats i bilen och som har rejäla däck utan snurr som funkar fint på en lerig orienteringstävlingsåker, så är jag intresserad…

Vissa dagar känner man ingenting, men andra dagar är det full aktivitet där inne i magen. Idag är en sån dag. Och jag tycker det är så himla fränt.
Och det är tur att det finns sådana dagar, för igår hade jag inte många positiva ord att säga om mitt välsignade tillstånd.
Jag var ute och gick med våra två ytterst väldresserade och koppelvänliga hundar, som i ena sekunden går fint och lydigt bredvid mig och i nästa står med nosarna på var sin sida om vägen och tar i för allt vad kopplen håller för att just de ska få nosa på sitt intressanta fynd. Kan vara en hundbajs, ett godispapper eller bara ett mycket väldoftande harspår. Då måste man spjärna emot med hela kroppen och det gör, för att vara tydlig, jävligt ont i ländryggen. Antar att det är ett gravidfenomen som så mycket annat, och jag gillar det inte.
Jag har inte tränat på flera månader, och om det ska gå så långt att jag inte ens kan gå en promenad, då är det ju som ett fängelsestraff att ha en bebis i magen.
Jag längtar tills parveln kommer ut och jag får ha den utanpå magen istället.

På tal om nåt helt annat så är det väl underbart att vi har fått lite vinter mitt i den globala uppvärmningen. Härligt med snö och minusgrader. Hoppas att det håller i sig så att man får en vintrig julledighet. 1 dag och 1 timma kvar, sen är det jullov. Nice!

Igår innan jag gick och la mig ställde jag mig på vågen. Den slog i bott. Eller kanske inte riktigt, men jag är i alla fall uppe på personbästa.
Hade det bara varit ostbågar och glass i magen hade jag antagligen bokat en fettsugning på stört när jag såg den här viktökningen, men nu får jag väl gilla läget.
Men ändå, jag undrar hur fan det här ska sluta??
Vägde mig för en vecka sen också, och sedan dess har jag gått upp 1 kg. 1 kg i veckan det blir 18-19 kg till det innan krabaten är ute. Jag får nog be Jonas förstärka soffan lite så jag inte hamnar på golvet…

Igår var jag på MVC-kontroll. Jag blir alltid så nervös när jag ska kontrolleras. Tror att något ska vara fel. Så hela dagen igår tyckte jag att det gjorde ont i magen. Det liksom högg i högersidan. Förhoppningsvis var det bara för att jag stirrade upp mig, för idag är det borta.
Använde den superba emla-krämen som kusin vitamin rekommenderade igen. Den här gången var det bara ett stick i fingret, så i efterhand kanske det var lite onödigt att bedöva. Men nästa gång, då ska de sno en massa blod från armen så då ska jag allt förbereda mig med emla igen.
Jag är i princip frisk som en nötkärna i alla fall. Ingen järnbrist, helt normalt blodtryck och väldigt fint kiss. Om någon undrar alltså…
Och bebisen lät som en toppatlet, stark och fin puls. Och som den sparkar, så utgår jag ifrån att det blir en kickboxare eller möjligtvis en löpare.

Alltså, jag har ju inte ”gått ut” med det här offentligt innan, men ingen som ser mig från och med nu kan på något sätt undgå att jag är på smällen. Kulan växer och växer för varje dag känns det som. Så trots att det känns som att något ska gå åt helvete varje gång jag berättar för någon, så skriver jag det här nu.
Jag ska sätta ett nytt litet liv till världen i april.

Eller ja, vi är ju två om det. Jonas hjälpte till lite där precis i början iallafall, men nu verkar det som att han lämnat över uppgiften till mig…
Lite synd, för det kunde ju vara kul för honom att få känna på alla fina sidor med att ha en bebis i magen. Ständigt kissnödig, sura uppstötningar, hård i magen, illamående, viktuppgång, huvudvärk utan dess like (vet egentligen inte om den beror på mitt välsignade tillstånd, men jag skyller på det), svårt att sova trots att man är sömnig mest hela tiden och ständig oro över att något är fel.

Allvarligt talat så förstår jag inte de som säger att det är så underbart att vara gravid. Hittills känns det inte som att det är min grej. Det enda som är mysigt, är att den lilla/lille sparkar mig mest hela tiden.
Då vet jag att den lever.
Men vem vet, om en vecka eller två kanske jag har ändrat mig…
Och det vore ju bra, för det är ju ändå halva tiden kvar.

Vi har ju som bekant två hundar där hemma. En tik och en hanhund, Samba och Frisco.
Just nu löper Samba. Väldigt intressant att beskåda. Hon tar varje tillfälle hon får att hoppa på Frisco och jucka på honom. Sitter han ner så klänger hon på ryggen. Ligger han ner så sätter hon sig gränsle över honom. Frisco å sin sida, fattar ingenting utan tittar mest på mig och Jonas med bedjande ögon. Snälla, hjälp mig.

Samba försöker ”få igång” Frisco genom att buffa på honom och skälla, precis som om hon ville leka, och när han inte fattar biter hon tag i pälsen och luggar honom. Hela huset är fullt med svarta pälstussar från Frisco.
När vi är hemma och hundarna är inomhus kan ju vi säga åt den pilska lilla damen att lägga av, då lägger hon svansen mellan benen och kilar skamset iväg, men på dagarna när de är utomhus har han ingen chans att komma undan. Igår tittade vi ut på altanen och såg resultatet av hennes arbete de senaste dagarna. Hela altanen var täckt med blöta Frisco-tussar. Stackars lilla vovven.
Fruntimmer är inte lätta att tas med.