Välsignad
Alltså, jag har ju inte ”gått ut” med det här offentligt innan, men ingen som ser mig från och med nu kan på något sätt undgå att jag är på smällen. Kulan växer och växer för varje dag känns det som. Så trots att det känns som att något ska gå åt helvete varje gång jag berättar för någon, så skriver jag det här nu.
Jag ska sätta ett nytt litet liv till världen i april.
Eller ja, vi är ju två om det. Jonas hjälpte till lite där precis i början iallafall, men nu verkar det som att han lämnat över uppgiften till mig…
Lite synd, för det kunde ju vara kul för honom att få känna på alla fina sidor med att ha en bebis i magen. Ständigt kissnödig, sura uppstötningar, hård i magen, illamående, viktuppgång, huvudvärk utan dess like (vet egentligen inte om den beror på mitt välsignade tillstånd, men jag skyller på det), svårt att sova trots att man är sömnig mest hela tiden och ständig oro över att något är fel.
Allvarligt talat så förstår jag inte de som säger att det är så underbart att vara gravid. Hittills känns det inte som att det är min grej. Det enda som är mysigt, är att den lilla/lille sparkar mig mest hela tiden.
Då vet jag att den lever.
Men vem vet, om en vecka eller två kanske jag har ändrat mig…
Och det vore ju bra, för det är ju ändå halva tiden kvar.
Ha,ha, du är i alla fall ärlig och även härlig i dina kommentarer!
He he jag älskade att vara gravid. Jag kanske gav dig falska förhoppningar där :P
Jag tyckte mest d var jobbigt med allt kisseri. Varje natt mellan 02:00-02:30 var jag tvungen att gå på toaletten. Slog aldrig fel. Hr du okså någon "fast"tid sådär? :)