OL-Babsan

Vissa dagar känner man ingenting, men andra dagar är det full aktivitet där inne i magen. Idag är en sån dag. Och jag tycker det är så himla fränt.
Och det är tur att det finns sådana dagar, för igår hade jag inte många positiva ord att säga om mitt välsignade tillstånd.
Jag var ute och gick med våra två ytterst väldresserade och koppelvänliga hundar, som i ena sekunden går fint och lydigt bredvid mig och i nästa står med nosarna på var sin sida om vägen och tar i för allt vad kopplen håller för att just de ska få nosa på sitt intressanta fynd. Kan vara en hundbajs, ett godispapper eller bara ett mycket väldoftande harspår. Då måste man spjärna emot med hela kroppen och det gör, för att vara tydlig, jävligt ont i ländryggen. Antar att det är ett gravidfenomen som så mycket annat, och jag gillar det inte.
Jag har inte tränat på flera månader, och om det ska gå så långt att jag inte ens kan gå en promenad, då är det ju som ett fängelsestraff att ha en bebis i magen.
Jag längtar tills parveln kommer ut och jag får ha den utanpå magen istället.

På tal om nåt helt annat så är det väl underbart att vi har fått lite vinter mitt i den globala uppvärmningen. Härligt med snö och minusgrader. Hoppas att det håller i sig så att man får en vintrig julledighet. 1 dag och 1 timma kvar, sen är det jullov. Nice!

Igår innan jag gick och la mig ställde jag mig på vågen. Den slog i bott. Eller kanske inte riktigt, men jag är i alla fall uppe på personbästa.
Hade det bara varit ostbågar och glass i magen hade jag antagligen bokat en fettsugning på stört när jag såg den här viktökningen, men nu får jag väl gilla läget.
Men ändå, jag undrar hur fan det här ska sluta??
Vägde mig för en vecka sen också, och sedan dess har jag gått upp 1 kg. 1 kg i veckan det blir 18-19 kg till det innan krabaten är ute. Jag får nog be Jonas förstärka soffan lite så jag inte hamnar på golvet…

Igår var jag på MVC-kontroll. Jag blir alltid så nervös när jag ska kontrolleras. Tror att något ska vara fel. Så hela dagen igår tyckte jag att det gjorde ont i magen. Det liksom högg i högersidan. Förhoppningsvis var det bara för att jag stirrade upp mig, för idag är det borta.
Använde den superba emla-krämen som kusin vitamin rekommenderade igen. Den här gången var det bara ett stick i fingret, så i efterhand kanske det var lite onödigt att bedöva. Men nästa gång, då ska de sno en massa blod från armen så då ska jag allt förbereda mig med emla igen.
Jag är i princip frisk som en nötkärna i alla fall. Ingen järnbrist, helt normalt blodtryck och väldigt fint kiss. Om någon undrar alltså…
Och bebisen lät som en toppatlet, stark och fin puls. Och som den sparkar, så utgår jag ifrån att det blir en kickboxare eller möjligtvis en löpare.

Alltså, jag har ju inte ”gått ut” med det här offentligt innan, men ingen som ser mig från och med nu kan på något sätt undgå att jag är på smällen. Kulan växer och växer för varje dag känns det som. Så trots att det känns som att något ska gå åt helvete varje gång jag berättar för någon, så skriver jag det här nu.
Jag ska sätta ett nytt litet liv till världen i april.

Eller ja, vi är ju två om det. Jonas hjälpte till lite där precis i början iallafall, men nu verkar det som att han lämnat över uppgiften till mig…
Lite synd, för det kunde ju vara kul för honom att få känna på alla fina sidor med att ha en bebis i magen. Ständigt kissnödig, sura uppstötningar, hård i magen, illamående, viktuppgång, huvudvärk utan dess like (vet egentligen inte om den beror på mitt välsignade tillstånd, men jag skyller på det), svårt att sova trots att man är sömnig mest hela tiden och ständig oro över att något är fel.

Allvarligt talat så förstår jag inte de som säger att det är så underbart att vara gravid. Hittills känns det inte som att det är min grej. Det enda som är mysigt, är att den lilla/lille sparkar mig mest hela tiden.
Då vet jag att den lever.
Men vem vet, om en vecka eller två kanske jag har ändrat mig…
Och det vore ju bra, för det är ju ändå halva tiden kvar.

Vi har ju som bekant två hundar där hemma. En tik och en hanhund, Samba och Frisco.
Just nu löper Samba. Väldigt intressant att beskåda. Hon tar varje tillfälle hon får att hoppa på Frisco och jucka på honom. Sitter han ner så klänger hon på ryggen. Ligger han ner så sätter hon sig gränsle över honom. Frisco å sin sida, fattar ingenting utan tittar mest på mig och Jonas med bedjande ögon. Snälla, hjälp mig.

Samba försöker ”få igång” Frisco genom att buffa på honom och skälla, precis som om hon ville leka, och när han inte fattar biter hon tag i pälsen och luggar honom. Hela huset är fullt med svarta pälstussar från Frisco.
När vi är hemma och hundarna är inomhus kan ju vi säga åt den pilska lilla damen att lägga av, då lägger hon svansen mellan benen och kilar skamset iväg, men på dagarna när de är utomhus har han ingen chans att komma undan. Igår tittade vi ut på altanen och såg resultatet av hennes arbete de senaste dagarna. Hela altanen var täckt med blöta Frisco-tussar. Stackars lilla vovven.
Fruntimmer är inte lätta att tas med.

När jag var ute och gick i söndags kväll, tittade jag på hur folk har pyntat inför advent. Vissa hängde ju förvisso upp sina adventsstjärnor redan för två veckor sedan, men nu har ju 1:a advent passerat och de flesta hus har något pynt att visa upp.

När man tittar på husen man går förbi på sina promenader kan man konstatera att en del människor inte har någon som helst spärr för hur mycket ljus de tänder i den mörka decembernatten.
Smaken är som bekant som baken, men för egen del tycker jag att det blir lite väl mycket när det både står en ljusstake i fönstret, hänger något stjärnliknande ovanför i samma fönster, och dessutom varenda buske/träd/altanräcke i trädgården är täckt med ljusslingor eller mattor.

I år har vi lyxat till det med en adventsgran förutom de sedvanliga två ljusstakarna och de två adventsstjärnorna.

Nu är det bara lite snö som fattas, som kan dölja den orange sladden som förser granen med elektricitet…