OL-Babsan

Jag skulle ju testat den där lökdrinken igår, men jag glömde helt av det när jag låg i soffan och läste en bok jag köpte häromdan. Linas kvällsbok 1&2 heter den. Emma Hamberg är författare. Skitrolig. Man får följa Lina som i del 1 är 15 år och i del 2 16 år genom hennes dagbok, eller i det här fallet kvällsbok.
Man får sig en del glada skratt när man känner igen sig från tiden då man själv var i tonåren. Handlar om allt från tjejkompisar, killar, hångel, sex och kärlek.
Läs den. Iallafall om du är tjej och blir lite halvnostalgisk när du tänker tillbaka på din tonårstid :)




Lina är femton år och går i nionde klass i en helt vanlig svensk småstad. Hennes liv kretsar till stor del runt den statusjakt som är så smärtsamt påtaglig just på högstadiet. Hon försöker passa in, vara cool, tycka och tänka bara sådant som är rätt att tycka och tänka. Det här leder givetvis till att hon ljuger ganska mycket. Om allt från favoriträtten till vem hon är kär i för att ingen ska kunna säga att hon är töntig, feg eller helt enkelt bara avvikande. Men i Linas dagbok står sanningen. Där får vi veta det som hennes kompisar aldrig får. Blandat med fotografier, teckningar och klotter tar vi del av Linas liv under ett år. Långsamt förändras hennes bild av sig själv. Långsamt lär hon sig att bryta sig loss ur statusjakten.

Igår var jag på stan en sväng. Var på jakt efter ett par gula skor.
Efter att ha tittat runt i de skoaffärer (förutom de med tantskor) som finns i stan, insåg jag att jag inte fick va så inskränkt och bara leta efter gula skor. Alltså koncentrerade jag mig bara på att hitta ett par skor, vilka som helst men helst snygga, som passade. Det gick inte.
Det finns inte en enda, jävla skoaffär i Jönköping som ens tar hem skor i storlek 35. Det är hopplöst att ha sådana små pygmé-fötter som jag har. Har jag tur kan jag hitta hyggligt snygga vinterskor, för då går det ju att använda en extra strumpa i, men i sommarskor ser det lite underligt ut med raggsockar. Och rosa lackskor med spets och pärlor passar ju inte i alla sammanhang, även om det brukar finnas fina sådana i både storlek 34 och 35 på barnavdelningen.

Hopplöst att vara vanskapt ;)

Imorgon ska jag till banken. Och har jag tur kommer jag bli med hus :)

Herregud, hur ska det gå?? Jag vet ju ingenting om hus. Eller ja, jag har ju bott i villa i typ 20 år, men då behövde man ju inte bry sig så mycket om skötseln. Nu ska jag ju renovera. Shit...
Men det ska bli kul!! :)

Idag har jag pratat med vårdcentralen. Eller rättare sagt jourcentralen. Jag försökte ringa vårdcentralen när jag var på jobbet, eftersom det är under arbetstid man kan ringa och beställa tid, men det gick inte så bra. Att prata med en människa gick inte, utan efter ett antal knapptryckningar på telefonen fick jag lämna mitt telefonnummer och så skulle de ringa upp vid en viss tid. Men det gjorde de inte.
Så när jag kom hem från jobbet ringde jag igen och kopplades då efter x antal minuter i telefonkö till en menlös sköterska på jourcentralen.

Jag hade ju halsfluss för ett tag sedan, och den vill inte riktigt gå över. Jag har fortfarande huvudvärk, är fortfarande svullen i halsen och går omkring och spottar hela tiden eftersom jag inte kan svälja saliv ordentligt. Hur mysigt som helst. Alltså tänkte jag att jag kanske kunde få komma till vårdcentralen så kunde de ta prover och se om det verkligen är halsfluss eller om det är en virusinfektion. Men det gick inte det. Jag skulle vila, sa de istället.
När jag sa att jag är van att träna ganska mycket och att jag inte mår bra när jag inte får träna, utan får ont i ryggen av att sitta framför ett skrivbord hela dagarna, så sa den där menlösa kärringen att "all träning är ju inte bra". "Om du tränar för mycket så kan ju kroppen var ganska sliten, och det kanske är därför det tar lång tid för den att återhämta sig efter infektionen". Alltså allvarligt. Det är väl inte konstigt att svenska folket blir fetare och fetare när till och med vårdpersonal säger att det inte är bra att träna. Herregud, de ska väl uppmuntra folk att röra på sig?!?

När jag ändå hade tanten på tråden passade jag på att fråga vad jag skulle göra åt min vagel i ögat som vägrar försvinna också. Jodå, jag kunde ringa och beställa en tid så att någon fick titta på den.
Den, som inte gör mycket mer väsen av sig än att den gör mig jädrigt ful, den kunde jag få hjälp mot, men det andra som gör att jag är skittrött och har ont i huvudet dygnet runt, det fick minsann läka av sig självt.

Är det underligt att vi lever i en utseendefixerad värld?

Har ni någon gång sett en kanin gäspa? Isåfall vet ni hur gulligt det är :)


Ingen gäsp-bild, men ändå...

I natt fick jag ett meddelande här på bloggen från en gammal vän som jag inte har träffat på väldigt länge.
Blev så klart sentimental (sån är jag) och drömde mig tillbaka till tiden då vi sågs så gott som varje helg för lite rajtan tajtan ihop med övriga Lidköpingsgänget. Gud, vad roligt det var! Vilka galna uppgtåg ni hade på lut hela tiden! Vad många glada skratt ni gav mig!
Saknar dig också, Tallen. Kanske kan vi hitta på nå´t roligt i sommar...

Jag tror jag ska byta karriär. Jag har just insett att jag är en klippa på att tapetsera :)
Eller ja, det kanske var en liten, liten överdrift förstås...
Men jag har just roat mig med att hjälpa M att tapetsera hans sovrum och det var ju skitkul. Ingen av oss hade testat att sätta upp tapeter tidigare och ändå blev det kanonbra.

Så här tjusigt var det i Finspång.

Jag vet att jag igår kallade henne lilla hjärtat, men imorse var hon inte så jävla söt när hon envisades med att försöka gräva en grop i sin plastbottnade bur eller gnaga på sitt lilla trähus kl. 04:45. Jävla kanin!
Att en sån liten rackare kan väsnas så mycket. Helt otroligt.
Så jag fick kliva upp ur sängen och släppa ut henne ur buren helt enkelt. Tänkte hon skulle lugna ner sig lite, men inte då. Då skulle alla skrymslen och vrår i min lilla 1:a utforskas och smakas på. Om du inte visste det, så är det väldigt gott att gnaga på en sängbotten, försöka gräva ett hål i en extramadrass och spännande att tassa runt bakom tv-bänken på jakt efter en eller annan sladd att smaka på.

När jag väl klivit upp och vaknat till liv inne på toaletten, där jag varit en stund (typ en halv evighet) i hopp om att kunna göra mig vacker, så sitter hon där på mattan och kikar på mig när jag kommer ut i hallen. Ett öra upp och ett öra ner och ett fruktansvärt busig uttryck i ansiktet, och så helt plötsligt är hon världens sötaste Barbro igen.

Idag är jag tillbaka på jobbet efter två dagars sjukfrånvaro. Och inte helt oväntat är det precis lika, jävla kallt som vanligt på kontoret.
Men halsen är mycket bättre iallafall, och det är ju positivt.

I morse när jag kom till jobbet låg det tre filmer på mitt skrivbord. Min kollega på reklamavdelningen brukar med jämna mellanrum fråga om jag vill skicka efter något från ett företag som sysselsätter sig med att sälja film, skivor och böcker. För det mesta hittar jag inget kul, men den här gången fick jag för mig att att beställa några filmklassiker. Det började med att jag hittade en billig James Dean-film och sen spårade det ur totalt.

Så nu är jag stolt ägare till dessa tre* filmer.



* Eller egentligen 7 eftersom filmen i mitten innehåller hela 5 härliga gamla rullar...

Igår var jag på besök i Hjo hos min moster, min kusin och hunden som de för tillfället har hand om åt min andra kusin. Mycket trevligt.
Fick gå en promenad, fick kela med hunden, fick maten serverad och så fick jag prata lite skit. En perfekt kväll. Tack ska ni ha!



Idag sitter jag mest här, vid mitt tjusiga icke-höjbara-höj-och-sänkbara-skrivbord, och är irriterad över att mina planer att springa Göteborgsvarvet imorgon, verkar skita sig.
Min hals mår inte alls bra idag, och dessutom är huvudvärken påtaglig. Jädra skit!
Göteborgsvarvet brukar ju vara en sån fest. Först springa och sen träffa vänner i Göteborg. Skulle ju kunna åka dit och heja på alla de andra som springer förstås, men det är väl kanske inte så schysst att sprida mina baciller... (och ja, jag sitter på jobbet nu, men den enda som är inne på kontoret idag är inte så nojjig).
Vi får se. Jag vill ju till Götet, men det kommer kanske fler tillfällen inom kort.

Idag har jag, kanske 2-3 år efter att frågan kom upp första gången, fått mitt höj- och sänkbara skrivbord till jobbet.
Skitbra. Det är bara en liten sak som saknas. Möjligheten att höja och sänka bordfanskapet.
Den lilla finessen fungerar nämligen inte.
Men man kan ju inte få allt här i livet.

Igår var jag i Gränna med jobbet och igår kväll fick vi testa på att göra egna polkagrisar hos Polkapojkarna i Gränna. Med varierande resultat...
Men det var riktigt roligt. Och inte alls så lätt som det ser ut.

Så här tjusiga blev mina polkagrisar.





Märkligt att jag inte blev erbjuden jobb på stående fot ;)

Shit, vad det regnar! Nyss sken solen och himlen var blå och nu öser regnet ner så att det bara dånar på taket.
Idag påminner vädret nästan om ett kvinnohumör. Lite lagom ostabilt så där... :)

Nu är det måndag igen och man fattar inte riktigt vart helgen tog vägen. Men jag vet att den var rolig iallafall.
Efter min lilla svacka tidigare i förra veckan är jag väldigt glad att helgen blev så lyckad och att jag nu känner mig mycket bättre till mods.

Det började i fredags med lite förfest och mat hos en jobbarkompis, sen drog vi vidare till bowlinghallen för lite ölbowling och sen vidare ut på krogen. Mitt lag kom sist i bowlingen - vi förlorade med en poäng mot ett annat lag från jobbet - vilket känns som ett stort nederlag, men jag lyckades iallafall slå en strike när jag fick en ölchans, och man får ju vara glad för det lilla.
Jag gick hem ganska tidigt från krogen eftersom jag skulle upp tidigt på lördagmorgonen för att ta mig med bussen till Göteborg och en 30-årsfest.

Redan vid middagstid hade jag dock stämt träff med en vän som jag inte sett på ungefär 2 år och vi bestämde oss för att ta en liten löptur. När jag berättade det för min kollega tyckte han att jag var väldigt udda. "Du gör så konstiga saker, Jessica". Men ingen var gladare än jag. Nu fick jag träffa vännen, och samtidigt som jag pladdrade så att han inte fick en syl i vädret, fick jag träna. Perfekt.
Det blev en 90 min runda på fina stigar i Skatås. Solen sken och naturen var vacker och jag blev på ett strålande humör inför kvällens bravader.

En gammal klasskompis fyllde 30 för ett tag sedan och nu firade hon det tillsammans med en vän i en klubblokal i utkanterna av Slottsskogen i Göteborg. Jag kände inte många av gästerna men det kändes som en väldigt trevlig samling människor.
Jag höll på att tappa hakan när jag hälsade på en annan gammal kär klasskompis, och hör någon säga "Hej Jessica!"
Det var ytterligare en gammal klasskompis som jag varken pratat med eller träffat sedan hon bytte inriktning och började plugga i en annan stad. Gud vad glad jag blev när hon stod där. Och gud vad trevligt det var att blanda lite groggar och skvallra med de gamla vännerna. Nu ska jag bara försöka bättra mig och hålla kontakten lite bättre framöver.

Vid festens middag hamnade jag bredvid ett gammalt "span" eller vad man ska kalla det. När jag och min klubbkompis i Klyftamo var runt 15, 16 år hade vi en förkärlek till killar i en Boråsklubb. Så om du inte listat ut det tidigare, pappa, så var det alltså därför vi alltid ville åka på orienteringstävlingarna i Boråstrakten. Inte för att orienteringen var bättre där på något sätt... :)
Nu hamnade jag iallafall bredvid en av dessa orienteringskillar vid middagen, och även om jag kände igen honom redan vid första anblicken så gav jag mig inte till känna förrän diverse alkoholhaltiga drycker hade slunkit ner i strupen. Då sa jag som det var.
"Jag och XX tyckte att du och dina komipsar var skitsnygga när vi var tonåringar". Sen gick jag hem :)
Jag blir så härligt frispråkig av alkohol. Jättepraktiskt.

Efter en god natts sömn (kanske lite överdrivet) på ett väldigt trevligt pensionat var det dags att ge sig hemåt till Jönköping igen och efter lite mat somnade jag med ett leende på läpparna efter en kanonhelg!

Efter att ha varit väldigt lat och inte alls på humör tidigare den här veckan, fick jag tummen ur igår och kom ut på ett litet träningspass med PT:n. Vi åkte upp till IKHP-stugan och sprang 5-kilometersslingan och sen avslutade jag med 3 omgångar i slalombacken medan PT:n stod och tittade på och kom med kaxiga påhopp när jag sprang (i knapp styrfart) förbi honom.
Jag var riktigt stum i benen till en början men i efter 5 km känder jag mig rätt pigg. Efter en runda i backen hade det dock gått över igen... Jag sprang två gånger till och efter det kändes det som att jag hade det hårdaste lilla arslet i Småland ;)

Glömde ju säga att jag var i Eskilstuna i helgen och sprang 10-mila med mina klubbkamrater.
10-mila är en stor happening för orienterare. Efter den långa, mörka, kalla vintern kryper orienterarna fram och samlas för en orienteringsfest i dagarna två.
Och det är lite som min klubbkompis sa; " Så här vill ja ha det varje helg, det här är det bästa jag vet".

Gå upp tidigt, åka bil i några timmar, kliva ur bilen med en stor gäsp, gå från parkeringen till tävlingsplatsen och försöka leta upp sin klubbvimpel bland typ 200 andra, frysa, äta lunch, vänta på starten, se starten med 350 brudar som rusar iväg som tjuren Ferdinand med en humla i arslet, vänta på att brudarna ska varva inne på tävlingsområdet, hoppas att den egna lagkompisen har gjort sitt livs bästa lopp, vänta på målgång på första sträckan, frysa, skrika sig hes - "Kom igen! Heja, heja! Bra kämpat!" - vänta på löparen på sträcka två, kissa, skrika sig hes igen, skicka ut löpare nummer 3, frysa, äta, besöka bajamaja igen, ta emot löpare nummer 3, "BRA KÄMPAT!", skicka ut nummer 4, byta om, värma upp, kissa, värma upp lite till, kissa, ta av sig överdragskläderna och kolla att man har fått med sig kompass och stämplingspinne för 7:e gången, ställa sig i växlingsfållan och vänta, se löpare nummer 4 komma in på upploppet, få sin karta och springa ut.

Sen är man framme vid det man egentligen kommit för - springa orientering. För min del var det 5:e och sista sträckan på ungefär 9 km. Det var väl inte mitt bästa lopp genom tiderna men inte heller det sämsta. Eftersom en av våra tidigare löpare tyvärr stämplade fel (med det är lugnt, tjejen, vi kommer igen på Jukola) så var väl tävlingsnerven en smula avtrubbad, men det var en rolig bana och kul att springa ändå.

Efter målgång går man till duschen och klär av sig sina blöta kläder samtidigt som man står på en iskall bädd av sten och sen kliver man in i en dusch som är precis så kall så att arrangörerna tror att man ska betala en 20:a för att få basta. Känn er blåsta, säger jag. Jag är nog tuffare än somliga tror, jag har fan duschat utomhus i minusgrader när det snöat, så det så.
När duschen är avklarad och man tagit på sig alla kläder man har med sig för att inte frysa så är det dags att ställa sig i kö för att köpa en hamburgare och sen börjar ytterligare väntan.

Herrarna börjar dyka upp och man sitter och pratar lite i klubbens vindskydd, går en sväng till toa, går till tältförläggningen där militärtälten finns bara för att få upp värmen i kroppen, tjôtar lite skit med de killar som lagt sig för att sova en stund innan de ska ge sig ut i natten, går tillbaka till tävlingsplatsen och väntar på starten i herrtävlingen, fryser lite igen, gäspar, kissar, äter godis, skriker sig hes när klubbens förstasträckslöpare swischar förbi tillsammans med 350 andra karlar/pojkar/gubbar, väntar på varvning, väntar på målgång och så håller det på.

Så här när man skriver ner det låter det ju helt sjukt, det man håller på med.
Men faktum kvarstår. Jag vill aldrig leva ett liv utan orientering.

Om 6 veckor är det Jukola. Då ska jag göra mitt bästa lopp någonsin.

De senaste dagarna har inte varit några höjdare direkt. När man minst anar det kommer det bakslag.
När man tror att man är stabil så är det det minsta man är.
I tisdags var vi lediga från jobbet. Inte bra.
Jag såg verkligen fram emot att ha en ledig dag då jag kunde få sova ut ordentligt och sen träna ett riktigt långpass. Men det blev inte riktigt som jag tänkt.
Det började redan på måndag kväll/natt när jag inte kunde somna utan låg och tänkte på livet och hur det ändrat sig det senaste året. Trots att jag somnade sent vaknade jag tidigt och samma tankar fanns kvar i huvudet.
Man kan säga att jag under dagen fick användning av det storpack pappersnäsdukar som jag införskaffat. Och det var ju bra, för det är ju synd att de ska ligga i ett skåp och skräpa... Det kan inte finnas en enda människa i världen som kan snyta sig så mycket som jag.

Ibland känner jag att jag har alldeles för mycket för mig. På vardagarna jobbar, tränar och äter jag och det blir inte mycket tid över till annat och på helgerna är det alltid nå´t inplanerat. Det är inte många helger som är helt tomma i min kalender. Efter den här tisdagen börjar jag förstå varför. Jag är en mästare på att fly från problem och skjuta undan obehagliga saker. I tisdags kom verkligheten ikapp och det var inte trevligt.

Så i helgen kör jag på igen helt enkelt. Afterwork och bowling med jobbet på fredag och 30-årsfest på lördag. Det blir bra det!