Onsdagsintervaller
Innan påskhelgen sa PT:n till mig att "jag hoppas verkligen du är redo för intervaller på tisdag", och det var jag. Men inte han. Han var minsann fortfarande hemma i sin gamla hemstad. Så jag la mig på soffan och åt upp alla mina dragéägg och sköt upp intervallerna till igår, så att PT:n kunde vara med. Men vad händer? Jo, jag får ett sms.
"Räkna inte med att jag springer idag."
Så det var bara att ta den nybesiktigade bilen och åka iväg till skogen själv. Körde 5 repetitioner av Kickis specialintervaller. De fyra första gick rätt bra. Orkade lika långt på de första 3 minuterna varje gång, men när det var dags för den 5:e och sista var jag helt slut. Mjölksyra upp till öronen. Men det var bara att plåga sig igenom även den.
Sen snabbt hem, in i duschen, försöka få igång internet (sket sig), laga mat och sen kasta sig i soffan och njuta av Grey's Anatomy. Det är bara FÖR bra, det programmet.
I tisdags kväll somnade jag som en gris i soffan innan nio, men igår kunde jag inte sova när jag väl krupit ner i sängen vid halv 11. Tankarna virvlade runt och jag fick ingen ordning på dem. Tyvärr var det inte tankar på Meredith eller Mr. McDreamy från Grey's, utan tankar på mitt eget patetiska liv.
Livet blir inte alltid som man tänkt sig, det är ju uppenbart.
"Räkna inte med att jag springer idag."
Så det var bara att ta den nybesiktigade bilen och åka iväg till skogen själv. Körde 5 repetitioner av Kickis specialintervaller. De fyra första gick rätt bra. Orkade lika långt på de första 3 minuterna varje gång, men när det var dags för den 5:e och sista var jag helt slut. Mjölksyra upp till öronen. Men det var bara att plåga sig igenom även den.
Sen snabbt hem, in i duschen, försöka få igång internet (sket sig), laga mat och sen kasta sig i soffan och njuta av Grey's Anatomy. Det är bara FÖR bra, det programmet.
I tisdags kväll somnade jag som en gris i soffan innan nio, men igår kunde jag inte sova när jag väl krupit ner i sängen vid halv 11. Tankarna virvlade runt och jag fick ingen ordning på dem. Tyvärr var det inte tankar på Meredith eller Mr. McDreamy från Grey's, utan tankar på mitt eget patetiska liv.
Livet blir inte alltid som man tänkt sig, det är ju uppenbart.
Kommentarer
Trackback