OL-Babsan

I helgen har jag visat vilken utomordentligt kass orienterare jag är.
Jag har varit uppe i Sälen med orienteringsklubben och tjuvtränat lite inför nästa års 5-dagars, men med tanke på resultaten så funderar jag på om jag kanske skulle ta och bryta traditionen jag har med att delta i O-ringen från och med 2008.

H-vete vad det regnar. En parentes.

Jo, klubben åkte tillsammans upp med buss till Lindvallen i torsdags eftermiddag och efter en god natts sömn tog vi en promenad på fjället i fredags förmiddag. Det är inga höga bergstoppar direkt, men det är ändå så enormt vackert.

De här vackra töserna hade jag med mig på promenaden :)


Efter en lunch med kroppkakor och stekt fläsk, som inte passade vissa kräsna individer, var det dags för första tävlingen - sprint i Rörbäcksnäs.
Vid starten höll jag på att bli uppäten av ungefär 7 miljarder knott, så för att försöka undkomma dessa envetna kryp sprang jag allt jag hade mot första kontrollen. Banan inte var inte särskilt svår orienteringsmässigt, så det blev inga grova misstag trots att jag höll i den hiskeliga farten hela vägen ;)
Dock insåg jag efter målgång att veckorna utan någon som helst träning satt sina spår. Jag var 4 minuter efter segraren trots uteblivna bommar. Inte bra.

Lördagens tävling var medeldistans och även den gick av stapeln i Rörbäcksnäs. Väldigt fin, öppen tallskog, och enligt inbjudan måttlig kuperad. Vet väl inte om jag håller med om den beskrivningen riktigt, men kanske var jag bara trött efter fredagens sprint. Matt blev jag i benen redan på väg till första kontrollen iallafall.
Jag kände mig väldigt sliten och det gick väldigt långsamt för mig, så när jag bommade 5:e kontrollen och fick klättra upp 7-8 kurvor för att komma på rätt spår igen var jag måttligt nöjd. Hur kan man undvika att märka att man springer nerför, nerför, nerför i någon minut och sedan inte fatta att man springer på en stig som går åt helt fel håll?? Om någon vet, var vänlig förklara för mig. Gärna på ett pedagogiskt sätt, för jag verkar rätt trög om jag får säga det själv.

Efter lördagen så kom söndagen (?!) och jag trodde ärligt att jag aldrig mer skulle vara hungrig efter lördagkvällens ätande. Men precis som vanligt var jag hungrig när klockan ringde på söndag morgon.
Konstigt. Det slår aldrig fel. När klockan ringer på mornarna är jag alltid både kissnödig och hungrig.
Idag t ex, så hann jag inte äta frukost innan jag åkte till jobbet. Så när jag satt i bilen så sved det i magen av hunger, så jag trodde nästan att jag skulle köra av vägen. Man kan ju tycka att en timma hit eller dit inte borde spela någon roll för magen, men inte då. Mat ska den ha, 5 minuter efter uppstigning.

Nu tror jag minsann att jag tappade tråden...

Precis som jag gjorde redan innan jag kom till söndagens första kontroll. Det var ungefär 280 meter till 1:an, men redan på väg till den sket det sig.



Efter 25 minuter tittade jag på klockan och tänkte att "nähä, men jag får väl bryta då, för jag hittar ju inte kontroll-jäveln". Och precis när jag börjat min vandring (jo, det är sant, vandring..) mot 2:an så satt den där, kontroll nr 251, min första kontroll. Så då stämplade jag och fortsatt mot 2:an, som satt precis där den skulle. Efter att ha tagit mig över Flatfjället så hittade jag även tredje kontrollen på ungefär rätt plats. Men 4:an måste absolut ha suttit fel, för den hittade jag inte alls. Tycker minsann att arrangörerna varit lite slarviga... :)
Gav upp och vandrade tillbaka över fjället och tog några kontroller på slutet. Distansen för dagen var långdistans och nog var jag ute länge. Över 100 minuter fast jag inte ens sprang halva banan. Bådar gott inför BAMM om några veckor...
När jag virrade runt där på fjället i söndags så tänkte jag att "det är en jädra tur att det är Kicki som ansvarar för orienteringen när vi springer fjällmarathon".
Men i efterhand visade det sig att hon inte heller hade gått riktigt klockrent där ute på Flatfjället. Närmare bestämt så bröt hon också, så vi får hoppas att vi är mer skärpta den 24-25 augusti, annars vet i tusan om vi kommer tillbaka från Björkliden överhuvudtaget...