10-mila
Glömde ju säga att jag var i Eskilstuna i helgen och sprang 10-mila med mina klubbkamrater.
10-mila är en stor happening för orienterare. Efter den långa, mörka, kalla vintern kryper orienterarna fram och samlas för en orienteringsfest i dagarna två.
Och det är lite som min klubbkompis sa; " Så här vill ja ha det varje helg, det här är det bästa jag vet".
Gå upp tidigt, åka bil i några timmar, kliva ur bilen med en stor gäsp, gå från parkeringen till tävlingsplatsen och försöka leta upp sin klubbvimpel bland typ 200 andra, frysa, äta lunch, vänta på starten, se starten med 350 brudar som rusar iväg som tjuren Ferdinand med en humla i arslet, vänta på att brudarna ska varva inne på tävlingsområdet, hoppas att den egna lagkompisen har gjort sitt livs bästa lopp, vänta på målgång på första sträckan, frysa, skrika sig hes - "Kom igen! Heja, heja! Bra kämpat!" - vänta på löparen på sträcka två, kissa, skrika sig hes igen, skicka ut löpare nummer 3, frysa, äta, besöka bajamaja igen, ta emot löpare nummer 3, "BRA KÄMPAT!", skicka ut nummer 4, byta om, värma upp, kissa, värma upp lite till, kissa, ta av sig överdragskläderna och kolla att man har fått med sig kompass och stämplingspinne för 7:e gången, ställa sig i växlingsfållan och vänta, se löpare nummer 4 komma in på upploppet, få sin karta och springa ut.
Sen är man framme vid det man egentligen kommit för - springa orientering. För min del var det 5:e och sista sträckan på ungefär 9 km. Det var väl inte mitt bästa lopp genom tiderna men inte heller det sämsta. Eftersom en av våra tidigare löpare tyvärr stämplade fel (med det är lugnt, tjejen, vi kommer igen på Jukola) så var väl tävlingsnerven en smula avtrubbad, men det var en rolig bana och kul att springa ändå.
Efter målgång går man till duschen och klär av sig sina blöta kläder samtidigt som man står på en iskall bädd av sten och sen kliver man in i en dusch som är precis så kall så att arrangörerna tror att man ska betala en 20:a för att få basta. Känn er blåsta, säger jag. Jag är nog tuffare än somliga tror, jag har fan duschat utomhus i minusgrader när det snöat, så det så.
När duschen är avklarad och man tagit på sig alla kläder man har med sig för att inte frysa så är det dags att ställa sig i kö för att köpa en hamburgare och sen börjar ytterligare väntan.
Herrarna börjar dyka upp och man sitter och pratar lite i klubbens vindskydd, går en sväng till toa, går till tältförläggningen där militärtälten finns bara för att få upp värmen i kroppen, tjôtar lite skit med de killar som lagt sig för att sova en stund innan de ska ge sig ut i natten, går tillbaka till tävlingsplatsen och väntar på starten i herrtävlingen, fryser lite igen, gäspar, kissar, äter godis, skriker sig hes när klubbens förstasträckslöpare swischar förbi tillsammans med 350 andra karlar/pojkar/gubbar, väntar på varvning, väntar på målgång och så håller det på.
Så här när man skriver ner det låter det ju helt sjukt, det man håller på med.
Men faktum kvarstår. Jag vill aldrig leva ett liv utan orientering.
Om 6 veckor är det Jukola. Då ska jag göra mitt bästa lopp någonsin.
10-mila är en stor happening för orienterare. Efter den långa, mörka, kalla vintern kryper orienterarna fram och samlas för en orienteringsfest i dagarna två.
Och det är lite som min klubbkompis sa; " Så här vill ja ha det varje helg, det här är det bästa jag vet".
Gå upp tidigt, åka bil i några timmar, kliva ur bilen med en stor gäsp, gå från parkeringen till tävlingsplatsen och försöka leta upp sin klubbvimpel bland typ 200 andra, frysa, äta lunch, vänta på starten, se starten med 350 brudar som rusar iväg som tjuren Ferdinand med en humla i arslet, vänta på att brudarna ska varva inne på tävlingsområdet, hoppas att den egna lagkompisen har gjort sitt livs bästa lopp, vänta på målgång på första sträckan, frysa, skrika sig hes - "Kom igen! Heja, heja! Bra kämpat!" - vänta på löparen på sträcka två, kissa, skrika sig hes igen, skicka ut löpare nummer 3, frysa, äta, besöka bajamaja igen, ta emot löpare nummer 3, "BRA KÄMPAT!", skicka ut nummer 4, byta om, värma upp, kissa, värma upp lite till, kissa, ta av sig överdragskläderna och kolla att man har fått med sig kompass och stämplingspinne för 7:e gången, ställa sig i växlingsfållan och vänta, se löpare nummer 4 komma in på upploppet, få sin karta och springa ut.
Sen är man framme vid det man egentligen kommit för - springa orientering. För min del var det 5:e och sista sträckan på ungefär 9 km. Det var väl inte mitt bästa lopp genom tiderna men inte heller det sämsta. Eftersom en av våra tidigare löpare tyvärr stämplade fel (med det är lugnt, tjejen, vi kommer igen på Jukola) så var väl tävlingsnerven en smula avtrubbad, men det var en rolig bana och kul att springa ändå.
Efter målgång går man till duschen och klär av sig sina blöta kläder samtidigt som man står på en iskall bädd av sten och sen kliver man in i en dusch som är precis så kall så att arrangörerna tror att man ska betala en 20:a för att få basta. Känn er blåsta, säger jag. Jag är nog tuffare än somliga tror, jag har fan duschat utomhus i minusgrader när det snöat, så det så.
När duschen är avklarad och man tagit på sig alla kläder man har med sig för att inte frysa så är det dags att ställa sig i kö för att köpa en hamburgare och sen börjar ytterligare väntan.
Herrarna börjar dyka upp och man sitter och pratar lite i klubbens vindskydd, går en sväng till toa, går till tältförläggningen där militärtälten finns bara för att få upp värmen i kroppen, tjôtar lite skit med de killar som lagt sig för att sova en stund innan de ska ge sig ut i natten, går tillbaka till tävlingsplatsen och väntar på starten i herrtävlingen, fryser lite igen, gäspar, kissar, äter godis, skriker sig hes när klubbens förstasträckslöpare swischar förbi tillsammans med 350 andra karlar/pojkar/gubbar, väntar på varvning, väntar på målgång och så håller det på.
Så här när man skriver ner det låter det ju helt sjukt, det man håller på med.
Men faktum kvarstår. Jag vill aldrig leva ett liv utan orientering.
Om 6 veckor är det Jukola. Då ska jag göra mitt bästa lopp någonsin.
Kommentarer
Trackback